FOLKUNGATRÄDET
var i stånd till allt, både att våga allt och begå allt och försaka allt, och han visste icke, hur han nog fort skulle få känna spikarna i köttet. Hans själ trifdes på helvetets rand just där bråddjupet reser sig så högt, att man på en gång hör både djäflarnas skrik och tronernas körer. — Jag är den farligaste i hertigborgen — ropade han under sina egna gisselslag — och du, Magnus, du är min hjälte!
När järnsulorna om morgnarna slamrade i kapellet, steg hertigen ur bädden, så framt han icke hade vakat hela natten och glömt sig kvar hos sina teckentydare i tornet. Hans rediga och klara förstånd hade blicken fast riktad på lifvets torra verklighet, men där denna slutade i rymdens mörker, stod han kvar lika vetgirig och försökte genomskåda det ogenomträngliga. Allt af vidskepelse, aningar och syner, som följt med hans dvärgabörd, dref där sitt spel med honom och lockade honom att omgifva sig med stjärntydare och spåkarlar. Han var en lärd man och en misstrogen man. Men också spåkarlarna hade sin stora lärdom, och han var aldrig viss, att icke någon af dem möjligtvis kunde råka att se ännu djupare in i det fördolda än han själf. De vakade, när andra
194
