FOLKUNGATRÄDET
sofvo, och sökte bädden, när andra gingo upp, och om morgnarna kommo de från tornet som en svärm af möss.
Så var det också i dag. Saturnus hade stått i Stenbockens hus, innan Jupiter höjde sig öfver skogskammen, och det syntes att Magnus hade deltagit i någon besvärjelse, ty han höll ännu i handen ett blystycke, som var tecknadt med siffror. Han bar alltid gråsvart mantel med bruna kanter, och den enda sten, som fanns i järnspännet på hans läderbälte var en vaxglänsande, gråblekt ogenomskinlig onyx. Den skyddade honom mot själsångest och bevarade kroppens styrka. Han älskade bländande riddarprakt, men han ville se den omkring sig, icke själf lysa med den i hvardagslag. Därtill var han alltför mycket kämpe.
Martinus väntade redan vid altarhörnet, men han var icke ensam. Bakom honom lutade sig en smal man tankspridt mot väggen och lekte med en liten tunn guldbelagd staf. Det var junker Erik. Och hjärtlig och blank och frisk stod Bengt, den andra brodern, bredvid honom i sina mörka och runda prästkläder. Han hade skrifdon vid bältet och minst fem eller sex pergamentrullar under hvardera armen.
