FOLKUNGATRÄDET
besluten… alltid halft… att plocka från mig jarlamakt och förläningar, att kränka död mans skrifna vilja, att… Två hof har landet inte råd att hålla, säger han, och mina utländska riddare vill han ha ur riket. Men jag är ordningsmannen i vår släkt, och allt går sönder samma dag jag går… Nej, det får aldrig ske. Någon vinter, när han far till distingen, tar jag med mig mina män och rider dit, och jag slår till. Jag måste ändå ofta till upplandsbygderna på lagfärd. Men den gången skall jag komma med storflock.
Bengt fattade om hans båda skuldror och ställde sig framför honom.
— Folkungaträta, bondeträta om gods och guld — sade han — tar du då aldrig någon ände! Spannmålsriddare, riddare af mjölsäcken, det är hvad vi äro, vi alla af den förbannade ätt, som kommit upp på Svitjods gamla kungastol. Håll frid, och tag allt, som är mitt! Jag är en kyrkans man och behöfver bara min svarta kjortel och mitt bröd.
Magnus slog handen i altaret.
— Bengt Alltförgod och Erik Allsintet, mina kära bröder! — ropade han, och en ohygglig glädje bröt fram öfver hans ansikte som ett
