FOLKUNGATRÄDET
eldsken öfver ett mörkt svedjeland. — Stanna ni i mässan, när jag handlar. Nu är det tid. Ulfven flyr människor, tills han får smak på deras blod. Blås under skvallret. Släpp ut hela sanningen. Fulco, den sluge bispen, låtsas ingenting veta, men han skall sluta upp att tiga. Också jag skall sluta upp. Lägger man bara en skärf i offerbössan, så blir där bara en skärf, men lägger man dit hela folkungaondskan, så blir där till sist både silfver och guld. Har jag rätt, Martinus?
Munken böjde den bleka hakan och korsade sig.
— Om inte du handlar, så handlar jag för dig i lönn. Jag går i döden för dig, hertig. Longa est vita, si plena est.
Herr Svantepolks tunna hår skakade och fladdrade, och han gick upp på det lilla trappsteget framför altaret.
— Riddar Magnus — sade han — du har förstått mig illa. Att tassa kring med onda rykten om en kärlekshandel är ändå inte riddarskick. Till sådant kom jag inte i din tjänst. Själf menade du också annorlunda nyss, då du fick mig att rodna, jag gamle man. Då var du ärligare mot dig själf än nu. Men
200
