FOLKUNGATRÄDET
talas det om makt, då vet du inte hvad du gör och säger. Då växer det eld och ånga inom dig och måste ut. Men riddarlagarna, hertig! Oböjliga stå de där som klippor, oböjliga också i nödens stund!
Magnus sänkte hufvudet.
Bakom hans själs många utanverk och försåt, fanns det en kämpes breda, godmodiga, omutliga hederlighet Den tog aldrig ut sin rätt utan strid, men det var just i sådana stunder, då han stod med den mulna pannan fylld af åskor, som han växte och vann hjärtan.
— Lär mig att dämma svafvelflödet, där det sipprar fram ur ena hörnet af mitt sinne — stormade och mullrade det från hans läppar. — Det förpestar där inne allt godt och ädelt. En ljusets riddare framför sin härskara utan fläck på skölden, det är den riddar Magnus, som jag drömmer om. Sjung ännu högre om den drömmen, stolta ulfungablod! Dig hör jag och dig vill jag tjäna. Men hvar och när, ty nu försmäktar jag och tvinar bort? Att vara född till handling och dömd att sitta stilla, det äter hullet af den tåligaste. Gif mig tio fria år, och på min faders stora riksbygge skall jag sätta tak och spira. Hufvudet sprängs af
