FOLKUNGATRÄDET
följe. Svalgången knakade och gungade under de glädtiga stegen, och snart hade hela skaran ända till de sista svartraggiga björnskinnskarlarna försvunnit i salen.
En tung beklämning lade sig öfver hennes bröst. Hur olika, hur dödt allt mot förr, trots ädelstenarna och de gnisslande strängarna! Svalgångens torftighet och det förfallna huset! Ingenting påminde om de stränga belätena på ekstöttorna i jarlagården. Månne det fanns en enda lycklig i den sjungande och skrattande flocken? Jo, en enda, Glimma. Men bland de andra? Var det kanske förtviflade människor, som tömde öfver sig en ärfd skattkistas alla härligheter för att söka glömska aftonen före domen? Eller var det bara hon själf, som missundsamt ville tro så för att trösta sig?
Slättens blåst skar genom märg och ben. Hon visste icke, om det var hennes osaliga kärlek, som åter genast blossade upp vid första återseendet eller om det var hat och harm. Hon hade så säkert trott, att de brottsliga känslorna för alltid blifvit utsläckta. Och det var ond kvinnosed att lasta, där man själf varit med om att locka. Det var lifvets egen hårda gång öfver igenmurade grifter, som skakade hennes hjärta.
220
