FOLKUNGATRÄDET
fädernearf och makt och låta allt gå vind för våg. Ordet »kittelbotaren» tisslade och tasslade redan på svalgången, som om de därmed hade stämt strängarna.
Nedmörkt som det var, behöfde icke Jutta frukta, att någon skulle ana, hvem hon var. Den fullständiga likgiltighet, som alla tycktes visa den ensamma nunnan i den blåsiga natten, smärtade henne till sist också mer, än om hon skulle ha öfverraskats af en förundrad hälsning. Om någon hade gifvit akt på henne, skulle han ha märkt på den hastiga gången och det framåtsträckta hufvudet, att det var ett stundens barn, som såg sig blind på ljuslågor långt borta och omkring hvilken det därför alltid klirrade i fängelselås och bål, men som Gudsmoder i sin himmel bad varmare för än för någon annan. Tallriksslickarna makade sig emellertid endast litet åt sidan för henne, och en af dem mumlade: — Här kommer en nunna för att tigga allmosor, men jag har ingenting på mig.
Ödmjukad, förnärmad och upprörd trängde hon sig in mellan männen vid en af dörrarna. Men den gaf efter för hennes rygg, och hon måste taga flera steg baklänges, allt efter som
