FOLKUNGATRÄDET
dörren gled undan. Hon såg då, att hon befann sig just i den loftkammare, som var sofstuga. Sängen stod bäddad med sindalstäcke och fågeldunskuddar. Ett par vaxljus brunno på bordet, och en småpiga höll på att rada upp Glimmas många klädnader på en bänk. Hon strök öfver dem och slätade ut skrynklorna.
Jutta följde en stund det omsorgsfulla pysslandet med dräkt efter dräkt och såg villrådigt från det ena tyget till det andra. Så öppnade hon påsen vid bältet och drog upp det långa bandet, som hon hade sömmat med sitt eget här och lofvat åt helge Eriks nya altare.
— Se här! — sade hon och mätte det med armarna. — Hvilken vacker törnslinga med rosor och taggar! En aln, två alnar, tre alnar… fyra och fem alnar. Det är hela längden. Den är din, småpiga, om du för i afton, bara för en stund, en kort stund, lånar mig den gula rock med liljor, som ligger där ytterst på bänken.
Hon räckte bandet åt flickan och slet af sig hufvudlärftet och den tunga kåpan med de tarfliga träknapparna. Alltsamman kastade hon framför sig på golfvet. Hvilken sveklig frid hade icke under de kläderna omhöljt hennes
226
