FOLKUNGATRÄDET
hur alla männen, så pass det lät sig göra, försökte att böja ett knä, grep honom en lust att begyckla sin egen makt och det, som var heligt för de fromma. Han höjde armarna på det sätt, som påfvarna brukade, när de utdelade välsignelsen.
Därvid kom hans blick att hvila på den praktfullt klädda kvinnan, och armarna sjönko igen, fast förläget och långsammare än de hade lyfts. Han såg genast, hvem hon var, men det var icke enbart förundran, som darrade öfver hans ansikte, utan också en illa dold missstämning. När de, som ha dödt, resa sig ur sin graf, äro de vålnader, och då skrämma de. Och han såg genast i full klarhet hvar förändring, som tiden hade ristat i hennes drag.
Besinningen svek henne och hon lyfte upp barnet framför honom.
— Guds frid, kung Valdemar — hviskade hon. — Känner du igen oss?
Han knöt handen och kastade hufvudet stolt bakåt.
— Guds frid, frussyster. Jag känner igen både dig och barnet… mitt barn och ditt.
Om de gamla träden hade brustit från sina halfdöda rötter och fallit öfver hopen, som stod
