FOLKUNGATRÄDET
den som en krumstaf svängda näsan brunno två mörka och skarpa ögon.
— Misskund, misskund öfver alla syndare! Liljan och ängeln i mitt signet håller jag i ära, men biktens insegel var mig ännu heligare. Jag har tegat. Nu ropar till och med marken. Men ännu går det många vägar till Mora stenar, konung, och orätt handlar du. Konung? Din fader jarlen hade gjort bättre, om han satt sina lagar i helgd genom att förbjuda konungar och fostra sina söner till hederliga husfäder på sina gårdar. Kristus är den rätte härskaren. Hur ha vi vårdat oss om hans tron, som låtit honom dela den med er, konungar?
Hans och Valdemars ögon möttes. Det blef en kort och tyst tvekamp.
Valdemar drog dolken, men stack den åter i skidan.
— Nej, inte blod. Åtminstone en enda Folkunge skall kunna gå i grafven utan att ha dräpt Hitåt, ni arma syndare och undersåtar! Hvem har orätt? Hvem har rätt? Säckpipan eller flöjten, harpan eller basunen? Jag tänker, att spelmannen där ofvan rätt härligt fröjdar sig åt samklangen. Det är det präktiga med oss, vi konungar med lejonklor, att vi sen gammalt
232
