FOLKUNGATRÄDET
höra, hvad som har händt. Det ena ryktet motsäger det andra. Hvem som helst rycker inte utan vidare landets heligaste baner från kyrkväggen.
— Det är väl svaradt — menade svennerna och afkastade sina kvinnokläder. Sedan blandade de sig i folkmängden på marknadsvägen. Ända till hundra dagars aflat hade utlofvats, och gårdar och härbärgen kunde snart icke rymma fler människor.
Ändtligen grydde den stora dagen, då helgedomsskrinet skulle bäras öfver slätten till den nya kyrkan.
Det blef aldrig något slut på det långa tåget af hjässor med den apostoliska hårkransen och af svarta eller hvita slöjor. Kåporna voro nedstänkta. Det hade varit lång färd från Sko och Sigtuna, från Gudhem och Värnhem, från Alvastra och Nydala. Slamret af träsulorna, som voro bundna under skorna, öfverröstades af pilgrimernas rop. — Kyrieleis! Kyrieleis! — Det betydde ju Herre förbarma dig! men på de vallfärdandes mun blef det ett glädjerop. En stund blef vägen alldeles svart af latintalande magistrar, som nyss återvändt från kollegierna i Paris. Där kom Karl Algotssons
248
