FOLKUNGATRÄDET
broder Brynjulf från Skara, och den drömmande Petrus de Dacia gick omgifven af svartklädda kvinnor, som oupphörligt höjde klingande kyrierop. Särskildt var det en bland kvinnorna, som alla försökte att få se en skymt af. Var hon icke redan ett helgon, så tycktes det blida ansiktet vittna om, att hon åtminstone var nära att bli det. Alla visste, att det var den fromma Ingrid från Skenninge, som höll på att grunda ett kloster och bereda sig för en pilgrimsfärd ända till Den heliga grafven. Det blef tystare, där hon gick fram, ty de, som fingo plats därtill, knäföllo och kysste på händerna efter henne, lyckliga att för en gång ha mött en af de ofläckade, medan hon ännu gick lefvande på jorden. Hon ingaf dem sin egen rena kärlek, sin åtrå till allt ödmjukt och godt. Många röda munnar, som hade bitit i lifvets frukter, stammade allvarliga löften. Vildmarken upplystes, så att bråddjupen blottades men också den säkra stigen.
Så länge hennes lilla svarthöljda hufvud ännu kunde urskiljas, fortsatte handkyssandet, och klämtslagen kunde höras från kyrkan. Men sedan blef det oro bland folket.
Ett stycke framför helgedomsskrinet kom
