Men det var för trångt att vända. För att göra ett slut på pinan och åter få luft i bröstet tog han ut steget.
Han kom då ut i en ganska hög kammare, där Ingrid Ulfvas larmande småpigor, sotiga och barfota, höllo på att koka vid spisen i hörnet. De svängde fläktorna öfver den sura och rykiga veden, hjälpte hvarann att knyta hårbandet och klättrade på bänkar och spann för att plocka ned brödkakorna, som voro uppträdda på en stång under taket. Midt öfver rököppningen i hvalfvet storskrattade ett par vaktkarlar. De voro sysselsatta med att fira ned från torntaket en kopparbolle för att hämta öl, och det var den, som vid hvar törn mot muren rungade mörkt och ihållande som en klocka. Kopparbollen var kantad med runslingor och hade fordom i Uppsala gudahof tjänat som det käril, i hvilket offerblodet blef vispadt.
Han hörde otydligt, hur småpigorna berättade därom för hvarann, och han såg att de pekade genom röken mot ännu en nästa dörr. Men han mindes icke längre, hvad han skulle säga eller hvarför han var kommen. Han kände blott, att han måste lyda. Så fort han hade trängt sig öfver tröskeln till den innersta
