FOLKUNGATRÄDET
åskådarna och kunde icke rycka sina ögon från Glimma. Han närmade sig henne som i en dröm. Småningom kom han ända fram till henne. Hvilken omätlig salighet att få gå ut med en sådan följeslagerska i världen, om också med en tiggarstaf. Men han hade dömt sig till sin svarta kåpa och till att offra sig för hertigens sak. Alltid brottades han med sig själf utan försoning. Hans själ irrade åter på bråddjupet vid helvetets rand, där han hörde både djäflarnas skrik och tronernas körer. Han önskade, att dämonerna skulle sno ett rep om honom och Glimma och binda ihop dem med mun mot mun och hälla brinnande beck öfver dem, så att han finge jubla och kvida i samma rop. Kyrkan, kyrkan och hertigen, det var det enda, som han fick tjäna. Under kåpan kände han det hemliga bref, som han förde med sig från honom till Fulco, men också hjärtat, som slog med hastiga slag så att bröstet icke kunde andas. Han drog ned hufvan, så att endast den smala hakan och de hvita tänderna ibland skymtade fram i solskenet, och han knöt händerna.
— Glimma — sade han, och han stod nu alldeles bredvid henne. — Du är farlig för män. Du är fruktansvärd, där du står, och jag skulle
