FOLKUNGATRÄDET
herrarnas herre och kyrkans lydiga son. Nu mognar skörden.
— Om inte Glimma låter frosten glimma. Hon är faran.
Munken svepte om sig kåpan och drog sig intill väggen.
— Hon skall gå bort ur drotthuset — mumlade han. — Hon skall bli tyst och stilla, om det också kostar mitt lif och jag aldrig får någon lön. Det var inte nog att ströfva kring med några yra svenner för att röfva en fana.
Han följde med in i salen, och Glimma kom också i dörren.
Valdemar stod framför Folke Filbyters skattkista, som han förde med sig till de olika kungsgårdarna och som natt och dag omgafs af vakt. Locket var uppslaget, och där lågo de dyrbarheter, som hade samlats under släktled efter släktled, än genom ospard möda, än genom svek, än genom vapenbragder.
— Herre — började Fulco — en botgörare skall gå barfota och torftigt klädd med skräppan på sin axel, men du beger dig af som till ett gille.
Valdemar höll på att häkta manteln.
— Jag beger mig af som den enda hederliga i min ätt, med mina synder utanpå.
