kammaren, sjönk han ihop på knä, djupt framåtböjd med händerna stödda på golfvet som en träl, och det smällde och knakade i förskinnet.
Här såg det också annorlunda ut. Några ljuslågor växte och krympte på en järnkrona i taket, och väggarna voro blådragna med varma bonader. Framför fönstergluggen, som pryddes af huggningar i sten, stod Birger jarl och såg ut i luften. Vid andra sidan stod det ett dukadt bord och en kista, fullbäddad med hyenden och dynor. På den satt Ingrid Ulfva, rak som ett altarljus, med de afmagrade fingrarna utbredda på hvardera knäet och ett hyende mellan nacken och väggen. Hon var den högmodigaste kvinna, som någonsin hade lefvat, och han visste, att hon aldrig hälsade de förnäma fränkorna med hela hufvudet utan bara med ögonlocken. Ända upp till hakan var hon klädd i glaspärlor och små guldsöljor. Men fast hon var mycket gammal och förtärd, var det utslagna håret ännu ramsvart. Och lika svarta voro de buskiga ögonbrynen. Den stickande röken, som trängde sig in genom dörrspringorna, sotade ned bordsduken, lade sot i alla rynkorna på hennes ansikte och
