FOLKUNGATRÄDET
stå stilla och fälla timmer, och de hade god tid att talas vid.
De berättade hvarann, att Valdemar hade återkommit från sin botgöring med ett hotelsebref från påfven mot de upproriska och att Bengt Alltförgod ohörd talade för brödrasämja. Nödd att handla snabbt hade Magnus med stora löften skaffat sig dansk hjälp. Med sin lysande skara och ett hundratal danska ryttare och alla deras vapensvenner tågade han nu söderifrån genom Västergötland mot Hofva, där farvägen upp till svearnas land ledde in på Tiveden.
Valdemars klubbehär stannade därför i de magra ängsbackarna och hagarna vid Hofva. Vårdkasarna, som oaktadt de ljusa försommarnätterna flammade på höjderna söderut, förkunnade, att fienden blifvit sedd. Kvinnorna höllo också redan på att utrymma stugorna, rädda att skyttar skulle klättra upp till ljuren på taket med sin båge och att träväggarna skulle omgifvas med rishögar och antändas. De plockade hop sina tillhörigheter i säckar, skyndade sig till kyrktornet och halade upp stegarna efter sig. Men då hördes en morgon härblåsning på afstånd. Det lät som råmande
