svärtade fingrarna på sidorna om naglarna, så att hon såg ut som en lappkvinna i en kåta.
— Folkungarna, Folkungarna! — tänkte Hulf Skumble. — Detta är Folkungarna. Nu är jag hos dem, nu ser jag dem. Heliga Trefaldighet, skydda min stackars kropp mot pinor!
Ingrid Ulfva vände ögonen åt dörren till.
— Hvar har du mitt järn?
— Nådiga fru…
— Du hörde min fråga. Jag ser på din hammare, hvarifrån du är.
— För Guds mildhets skull… Det var tolf lass… det var åtta lass… Nej, nej, jag minns ingenting, jag vet ingenting… Goda och fromma fru Ingrid, som alla välsigna… det är förbi med mitt förstånd… Det var på de västmanländska gränsskogarna, som det kom röfvare. För att håna dig lämnade de två fattiga osmundar på slädbotten. Men jag såg på sköldarna, att det var Filip Knutssons och Knut Magnussons folk.
Nu märktes det, att jarlen vaknade vid gluggen, ty alla de gulbruna ärmarna och flikarna började att hvirfla. Ännu stod han kvar, liksom en vred humla en stund står stilla och andas och låter vingarna hvina, innan hon rusar
