FOLKUNGATRÄDET
väggarna både inne och utanför och voro i stor mängd faststötta i torfven ofvanpå taket. Många hundra sådana kors voro också nedstuckna rundt omkring i den mörka mojorden, så att stället, omgifvet som det var af en karg obygd, liknade en dyster kyrkogård. Det var de kors, som vägfararna hade burit framför sig genom Tiveden till skydd mot hedniska makter.
Hulf Skumble, den gamle bergmästaren från Ingrid Ulfvas tid, bodde sedan många år med skogsgångarna inne i Tiveden utan att vilja se några andra. Han stödde sig på kryckor och gömdes nästan under sitt hvita skägg och hår. Det var en sägen, att den sista jätten ännu lefde i det närmsta berget. Natten före drabbningen vid Hofva, hörde Hulf Skumble ett häftigt stenregn. När han tittade under dörren framför sin klyfta, trodde han sig se, hur jätten låg uppe i bergsskrefvan och räknade in sina hvita getter. Ju längre jätten fortsatte att räkna, dess mer blåste han upp sitt hufvud. Slutligen var det större än de största klippblocken omkring honom. Men så snart han hade räknat den sista raggiga geten, släppte han ut luften genom näsborrarna, ända till dess
