Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/282

Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


hufvudet föll ihop som en påse af sladdrigt tyg. Och då drog han sig in i berget efter sin hjord.

Nästa dag tog Hulf Skumble sina kryckor och gick ut.

— Hur länge jag än bor här, lär jag mig ändå aldrig att hitta — sade han. — Hvar dag upptäcker jag svarta tjärnar, som jag aldrig fiskat i, myrar, som jag aldrig vetat om, örter, som jag aldrig plockat Där hvar afton en så stor hjord af getter går fram, måste det finnas ett ställe, på hvilket all ungskogen är bortbetad och bara högskogen står kvar. Och där bör det också vara utrymme för oss skogsgångare att samla och rusta oss.

Han fortsatte därför sin vandring rundt berget, som helt och hållet bestod af mossiga, hoprullade block. Alldeles som han hade förmodat, kom han också in under sådana jättefuror, att han aldrig hade drömt sig slika träd. Stället tycktes honom mindre likt en skog än en oändlig hall på skyhöga stöttor. Inga djur kunde han upptäcka, inga myggor eller flugor, ingenting flygande och lätt, ingen solglimt, knappt någon grönska. Åt alla sidor syntes bara grått och grått. Den barriga marken var

276