FOLKUNGATRÄDET
Det flyende valdemarsfolket högg sig fram genom marskogen och spred sig öfver de vida myrarna med sönderslitna kläder och ansikten. Enstaka låga klippor stucko upp som holmar. Där växte skvattram och stjärnstarr, och de försåtliga svarta kärrvattnen med sina dubbla bottnar voro täckta af snärjande näckrosor. Det var lika omöjligt att vada som att simma. Men ryttarna vågade sig icke ut på gungflyet, och många räddade sig genom att lägga sig ned mellan tufvorna. Luften var alldeles hvit utan både sol och skugga, och det stack i ögonen, så att det var svårt att sikta. De sista förföljda af hufvudskaran från Hofva kröpo bakom ängsullen med bågen på ryggen utan att skjuta och flydde sedan uppåt Närke. Men de, som hittades i träden, skötos som fåglar. Kvinnorna däremot blefvo hopsamlade i en flock och ridderligt skonade och vaktade. Platsen omhägnades med skinnsnören.
När Gistre såg, att hans älskade Yrsa-lill var räddad och i bättre förvar än hos honom själf, gaf han sig ingen tid att grubbla på ödets envisa lek med hans lycka, utan kastade sig på en herrelös häst och red det fortaste han förmådde på stigarna till Ramundeboda.
