FOLKUNGATRÄDET
upprätt och vaken. Med fingret ritade han upp i gräset traktens skogar och vattendrag, men Valdemar slöt ögonen. Hvad brydde det honom att gifva akt på kullar och kärr och ställa upp bönder och lysa som härförare, Hvad betydde medgång eller otur för honom mot att få ströfva kring som en fri människa! Han kunde ha skänkt bort sin krona åt en vacker hirdman lika sorglöst som en hjälm, men han unnade den icke åt en förrädisk frände. Aldrig, aldrig! När hans bönder och skogsgångare hade hejdat det första anfallet, skulle han skicka sina bästa ryttare och låta dem fullborda segern. Och brodern? Ja, honom skulle han vinna tillbaka för alltid genom att förlåta honom.
Gistre Härjanson steg fram, sönderrifven och blödande.
— Vintern är öfver och marken i blommor — sade han. — Sätt dig upp, herre, och hör hur göken sjunger i sunnanskog.
Valdemar satte sig upp och skakade de ringlande lockarna ur ögonen.
— Du är blodig. Du kommer från striden.
— Jag kommer från din slagna här för att lyckönska dig. I dag kan du få dö en hjältes
