FOLKUNGATRÄDET
kvällen. Det var som att bränna upp hö och ängar och örtagårdar. Hvem som helst annan kunde hon tänka sig som död, blott icke Valdemar. Hon kunde icke tänka sig honom uthuggen i sten på en grafhäll med knäppta händer. Och hvem skulle med andakt kunna bedja vid en sådan graf?
— Nej, nej — flämtade hon. — De gamla skola dö, inte du. Du är född att lefva långt upp i höga år. Ditt rätta rum är inte i grafven utan bland spelmän och glada handslag. Tag vår äldsta lilla son med dig och stig till häst och rid uppåt Norge efter hjälp. Så länge du lefver, är kittelbotarens seger bara half.
De kringstående männen tvekade, men lagmannen, som såg kallt och slugt på allt, hämtade den yrvakna gossen från drotthuset.
— Att lyda drottningens råd är det enda, som står oss åter — sade han. — Men hvarifrån kommer all röken och den sura lukten? Skogen brinner.
— Det var jag, som satte eld på den — svarade Gistre och hängde ifrån sig hornet på den framledda hästens sadel. — De onda andarna i Månegarm ha ingen makt öfver det heliga svärdet Gråne.
