FOLKUNGATRÄDET
Sofia reste sig och omfamnade Valdemar lidelsefullt och tryckte honom till sin jättebarm.
— Nej, nej — upprepade hon och återvände till sin förra tankegång. — Hur vore det möjligt att nu samla de flyende? Men jag har inte kraft längre att följa dig, Valdemar. Jag har lidit för mycket. Aldrig ro, aldrig hvila. Låt mig stå kvar här. Ni få inte hindra mig. Sprid er åt olika håll och försök sedan att hinna upp Valdemar. Jag skall stå kvar här med mina tärnor, och taga mot drottsvikaren, brodersvikaren, med de hatfullaste ord, som en kvinnotunga kan hitta.
Hon försökte med sina omfamningar att återväcka en glimt af hans forna ömhet, men det isade genom armarna. Hon kände, att han icke hade annat att gifva än en sval och vemodsblandad tillgifvenhet. Hon lofvade honom obrottslig trohet till det sista.
— Den, som har älskat Valdemar, kan aldrig älska någon annan — hviskade hon. — Jag har felat, men jag har också älskat dig, och jag var lycklig, bara jag visste dig lycklig och hörde harpbruset från ditt hof.
Båda frågade sig tyst, om det endast var
296
