FOLKUNGATRÄDET
ingenting annat än en broder till svenskarnas konung.
— Då är du väntad — svarade mannen. — Styrk dig med några droppar, kung Fredlös, men stanna inte länge. Jag vill inte se fläckar här på trappan af folkungablod. Det är ett ohyggligt blod, och jag vill kunna gå omkring i borgen midt i mörka natten utan räddsla.
Han tog tillbaka kannan ur Valdemars händer, satte den på trappsteget och visade honom upp till en ekdörr.
Ett par nunnor öppnade den och bådo honom att gå tyst och på den stora midtplankan, som knarrade minst. Jutta låg aftärd och blek i bädden med håret, utkammadt öfver axlarna. Hvalf och väggar badade i solsken, men ena sängluckan skuggade henne, och ännu tindrade samma skärpa i hennes blick, som hade hon sett tvärs igenom murarna mot något oändligt aflägset.
Valdemar lyfte svärdet ur bältet och ställde det varsamt vid dörren. Det hade glidit upp ett stycke ur skidan, och det syntes, att det var sönderhugget utefter ena kanten.
— Hvem skulle förr ha kunnat drömma, att detta är kung Valdemars svärd! sade hon
302
