FOLKUNGATRÄDET
— Ja, jag längtar — eftersade hon med klar fast ändå tynande röst — men inte till harpbruset i folkungasalen utan till den outsägliga glädjen att få dö.
— Och din son? — frågade han sakta.
Hon lyfte litet på hufvudet, och ögat sammandrog sig igen för att kunna se långt bort utanför jordens och dagarnas gräns.
— De togo honom ifrån mig — svarade hon — men det fanns något, som de inte kunde taga, något, som jag gömde som en sällsynt klenod. Hvad två människor gifva hvarann af godt hjärta är kanske till sist det enda lilla sandkorn, som blir kvar, där vågorna gingo som berg. Vet du, hvarför jag bad dig att komma, Valdemar? Det var för att få tacka dig för den första resdagen i det vackra vintervädret och för att det, också midt under vår osaliga kärlek, alltid mellan oss rådde en sådan god vänskap. Det föll aldrig ett riktigt hårdt ord mellan oss. Det är därför, jag vill tacka dig. Det är en väns tack till en vän.
— Är det då kärlekens sista och bästa ord? — mumlade han och kastade sig ned öfver täcket med hennes händer mot sitt ansikte.
Ett växande buller närmade sig under tiden
