FOLKUNGATRÄDET
ofta aderton eller tjugu rätter, och soflådorna fingo stå tomma.
Eftersom herr Svantepolk hade gjort bot i sju dagar med att sopa nunnornas stall, satte han sig nederst vid dörren, ty badstugan var låst för kvällen och han var barfota och klädd i en smutsig tröja.
Utanför rådde djup dimma. Ingenting annat syntes än dörren till härbärget och dörren till stekarhuset, som lyste mot hvarann som två brinnande gap.
Just när svennerna buro in kannorna hördes ett häftigt oväsen. Det lät som en marknad, ty somliga röster skrattade och somliga sjöngo, och trumpeter och pipor gnisslade. Hofvar snubblade mot tröskeln, och några män kommo inridande i själfva salen. De lågo framstupa öfver sina utmärglade bondhästar och skrapade ändå ryggen mot öfverbjälken i dörren. Den förstes fagerröda mantel var nära att rifvas i stycken, den andra fick stålhufvan på nacken, men den tredje blef förlägen och steg af midt i dörren.
Det var Valdemar och de båda Algotssönerna.
Valdemar hälsade vänligt och soligt på alla,
