FOLKUNGATRÄDET
har berättat dig, att jag i morgon ämnar föra min dotter till den förnäma danska man, som jag utsett åt henne. Jag förstår, att du en sista gång vill inandas samma luft som hon och veta dig i hennes närhet. Ack, hur ljuf och stor är inte kärleken! Vore min botgörartröja inte oren, skulle jag gärna trycka dig till bröstet. Vet du, hvarför jag så ofta gör bot? Det är, när jag märker, att jag någon tid har tänkt alltför litet på den kvinna, för hvars skull jag i min ungdom red på äfventyr.
— Har du talat med Ingrid? — vågade Folke kasta fram och bleknade öfver sitt mod.
— Ja, min son. Nyss mellan nonan och aftonsången, innan systrarna gingo att förhärliga änglaskarornas jubel öfver Guds moder, fick jag träffa Ingrid vid talporten. Jag befallde henne att göra sig redo. Gömd i härbärget skall du i morgon på afstånd få se en skymt af henne, när hon rider bort till sin blifvande husbonde. Sedan skall hon bo i ditt hjärta, och du skall spänna kärlekens dagglittrande spindelväfvar öfver ingången, så att världen inte kan se dit in.
Folke stirrade förskräckt på honom och trädde fingrarna genom skägget som för att slita
