FOLKUNGATRÄDET
Magnus, och min broder Erik, som räckte honom kröningssvärdet, hvad fingo de för sin ifver! Båda äro döda. Och Erik Klipping, som än var mot mig och än med, fick mordstöten i Finderups lada. Min drottning är död, och död är också… hon, jungfrun, som jag följde till landamäret i det vackra vintervädret. Snart blir det visst bara jag, som lefver kvar och färdas kring nästan som en skogsridare.
— Hur vågade du dig ända hit? — frågade herr Svantepolk med en glimt af hemlig beundran. — Vet du då inte, att Magnus, vår store konung Magnus, har skickat ut ryttare för att taga dig?
— Jag vet det. Jag vet också, att han byggt ett nytt kor på klosterkyrkan och att han är på väg hit för att inviga det. Hvar bygger inte han på en kyrka? Men här är ett fridlyst ställe.
— Inte för Magnus, när han skipar ordning.
— Jag litar på ditt riddarsvärd — hånade Valdemar skrattande och letade fram ett par tärningar för att draga ut på tiden. Men han hade ingenting annat att spela om än guldnaglarna på sitt bälte, som han slet loss en efter en. Slutligen lade han upp själfva bältet
