FOLKUNGATRÄDET
— Och nu bönfalla vi dig, vår goda moder, att få sätta in hans lekamen i likboden intill morgonen och att den hedersamt måtte få två ärliga ljus… ett på den högra sidan och ett på den vänstra… och att ett par systrar bli tillsagda att vaka vid båren.
— En så rimlig begäran har jag fått villfara förr — svarade hon. — Det är helt enkelt en systerlig plikt.
— Det är en tröst i min sorg att höra dig tala så moderligt, abbedissa. Och jag har ännu en sak att bedja dig om, inte för min räkning, men för den vördade herr Svantepolks. Du vet, hur högt han aktar en oskyldig kärlek. Säkert vet du också, att hans dotter Ingrid och min salig broder alltid varit i vänskap med hvarann… ja, på höfviskt afstånd! Nu låter herr Svantepolk ödmjukligen hälsa dig, att det säkert skulle vara till stort själagagn för hans dotter, om hon den sista natten i klostret finge vaka vid båren under allvarliga betraktelser öfver alltings förgänglighet.
— Så skall det ske — svarade abbedissan bestämdt. — Herr Svantepolk är en god och vis människa.
Den döde blef nu inburen i den mörka och
