FOLKUNGATRÄDET
hemska likboden, som befann sig nära innanför porten. Han skalf på den hårda stegen af köld och räddsla, medan de båda männen ställde den ifrån sig på två bockar. Och han tänkte:
— Kära jungfru, endast för din skull kan jag genomgå en sådan plåga.
Karl Algotsson och bärarna fingo genast begifva sig ut igen. Det blef noga låst efter dem, och portväkterskan trädde nyckelringen på armen.
När Ingrid kom ned alldeles förgråten, hade hon med sig en mycket gammal nunna, som åtnjöt abbedissans fulla förtroende. De satte de båda ljusen på sidorna om stegen och knäböjde. Ingrid ville lyfta på höljet, men den gamla nunnan sade till henne:
— Ingrid, abbedissan förbjöd dig att röra vid honom eller se på honom.
Därmed slöt den gamla ögonen och började tumma på radbandet.
Träpinnarna gjorde ondt i ryggen, och han darrade, då han hörde, att Ingrid stod så nära.
— Men syster… han rörde sig! — stammade hon.
— Blunda och bed att förskonas från anfäktelser.
320
