FOLKUNGATRÄDET
Ingrid hade vuxit upp till en högbröstad och kraftig kvinna. De bruna ögonens glädtighet skymtade fram midt genom tårarna, men hade blifvit fastare och klarare. Hur väl mindes hon icke leken på tunet vid Bjälbo, när hon icke kunde motstå att räcka Folke handen, just därför, att han med sin skygghet var så olik henne själf och de andra. Den handtryckningen var det enda. Och ändå nitade den en kedja mellan dem, som åren icke förmått slita. De långa åren! Nej, de hade ilat. Hvar fredag hade hon gisslat sig i kapellet, vänd mot öster. Hon hade ätit bjugg kokt med vatten och slagit åder på armen tre gånger hvart år och sett det hetsiga sverkerska möderneblodet spruta i träfatet. Och hvar timme hade haft sitt verk, fast hon ju icke hade något rätt sinne för sygärning och läsning utan helst skulle ha lefvat i karlkläder, skjutit med båge och anfört härar. Allt detta sade hon sig vid båren. Hvarför hade också Folke varit en sådan svag man och aldrig bändt i klosterporten med ett svärd? Men då hade det icke varit han.
Hon var så upptagen af sin sorg och sina betraktelser, att hon knappt gaf akt på portväkterskan, som ännu stod kvar. Det var en
