Hon sträckte sig öfver duken, grep honom med båda händerna darrande om hufvudet och drog det så nära sitt, att deras ögonlock nästan möttes. Hennes röst blef djup och grumlig.
— Då tar du dem med svek. Du, Birger, vi fråga inte efter, vi två, hvad de lalla om oss i frustugan.
Han flyttade varsamt hennes händer upp på sin hjässa.
— Och när jag har dem inom spjutgården, säger jag vid första hornstöten: ni götar, nu tog jag Filip Knutssons hufvud. Och vid andra hornstöten säger jag: ni svear, nu upphörde helge Eriks ättling att lefva.
Jarlen och hans mor logo mot hvarann på det sätt, som var eget för Folkungarna. Det var en hastig, ljudlös glimt mellan läpparna och i ögonen, som fort vändes åt båda sidorna. Därefter återfick ansiktet genast sitt vanliga mörka uttryck.
— Välsignelse följe dina vägar — läste hon öfver honom — också om du gör ondt... för barnets skull. Jag är som ufven i skogen, jag älskar ingenting på jorden utom min egen afkomma.
| 27 |
