FOLKUNGATRÄDET
timmergafveln klostrets märke: Den heliga jungfrun med barnet och en höjd fackla.
Inne vid bordsändan i det halfmörka härbärget satt Valdemar helt lugnt bakom tallrikar och mataskar och åt med god lust. Han hade icke en enda kvar af sitt följe. I dimman och villervallan hade hans män, som trodde, att han var med, förskräckta kastat sig på hästryggen och följt klosterröfvarna uppåt skogarna.
— God morgon, riddare och drottsvikare! — ropade han ut till dem. — Jag hör, att i natt ha mina Algotssöner hedrat sig.
Riddarna stodo med dragna svärd.
— Konungens broder sofver inte längre — ropade de om hvarann. — Vi skola hämnas dig, herr Svantepolk.
— Stick järnet i skidan — svarade herr Svantepolk och steg upp färdigklädd. — Om konungens broder hade sina män kvar… om han åtminstone stode fullt rustad framför oss… Men en ensam man utan brynja! Han är fortfarande gäst under vårt skydd.
De voro hungriga, men de makade ihop sig kring bordet på så stort afstånd från Valdemar som möjligt.
— Hvarför äro ni inte glada som jag öfver
324
