FOLKUNGATRÄDET
sig, sköt han igen den. Men då och då släppte han in en vandrare, som gjorde ett särskildt tecken. Det var jakobsbröderna.
De hade redan ställt upp sig i en ring nederst i kyrkan och voro omöjliga att känna igen i skymningen. En efter en steg in i ringen och predikade ödmjukt och sakta, fast med flit ändå så pass högt, att det alltid kunde höras af de bedjande riddarna.
Efter en stund tryckte en stark hand befallande upp dörren. Riddarsporrar klingade vid de fasta och tunga stegen. Den nykomna stannade styf och rak som en järnbild med fingrarna utbredda på svärdskorset, och en stark doft af rökelse slog ut från hans kläder.
— Hvem är du? — frågade marsken och gick emot honom.
— Den herre i eget hus, som i morgon utdelar riddarslaget. Men du, min marsk? Om hvem predikas här i en hemlig krets af sammansvurna?
— Om en fattig predikare, som hette Jakob och satt fastkedjad vid väggen i dina fäders gård. Det utströmmade ett så kärleksfullt och varmt sken från honom, att det blef ljust och godt, hvar han steg in. Hans utplågade kropp
