FOLKUNGATRÄDET
älsklingsson, han, som skall råda efter mig, att jag får lära honom lyssna till en sådan man.
Några af jakobsbröderna gingo bort och hämtade den lille Birger, som knäböjde vid ett af de öfversta altarna. Vakan hade gjort honom ännu blekare. Han tassade mycket fort öfver golfvet och litet krokig. De irrande ögonen tycktes säga: — Jag är mycket, mycket äldre än mina år.
Magnus öppnade armarna för att taga mot honom, men de sjönko igen, och han stötte gossen häftigt och omildt ifrån sig.
— Det ljusa håret, de ljusletta kinderna — stammade han och värjde sig med handen. — Att jag inte har sett det förr. Och honom har jag älskat som min ögonsten. Min samvetsångest gör mig plötsligt klarsynt. Så lik Valdemar som barn… bara inte lika frisk och fager! Jämt förföljde mig Valdemar i mina tankar. Hvar afton såg jag honom framför mig i mörkret i sofstugan, när jag sträckte armarna efter Helvig. Det är därför han går igen i min son. Led bort gossen, för undan honom, säger jag! Fortare, längre bort… så att han inte hör, hvad han ännu inte förstår. Hvad skall det blifva af det barnet, afladt i
