FOLKUNGATRÄDET
uppslaget nyss blifvit nedsatt framför altaret hos hans gråbröder i Stockholm. Han hörde, hur de kallade honom en stor konung och hur bönderna, som hade burit honom, gräto och klagade.
Men så gingo de sin väg, och Satan kom fram till kistan, hjulbent och vaggande. Han var icke större än en halfvuxen gosse och alldeles luden utom på de mörka händerna. Det mjuka tassandet hördes knappt, men klorna kraspade mot stengolfvet. Den hemske människoplågaren vek i sär hans skjorta och stack in handen mellan refbenen djupt i bröstet och tog i hjärtat och kände på det. Småningom knöt han handen hårdare om det och höll fast det liksom för att pröfva, hur det var beskaffadt. Det kunde icke slå längre utan stod stilla. Hvart ögonblick växte det fruktansvärda kvalet.
Skulle det fortgå så i evighet, fast bara en timme framåt syntes honom omöjlig att uthärda? Han ville skrika, men luften flög utan ljud genom halsen som genom en flöjt utan munstycke.
Då försökte han att blunda. Men tvärs genom de blodröda ögonlocken såg han, att han redan låg nere vid svafvelsjön i dödsriket.
