FOLKUNGATRÄDET
ut i en loftsal, som var byggd af trä som ett skrin på ett undre stenhus. Väggarna, klädda med väfnader, hade knappt manshöjd, men det spetsiga ryggåstaket lyfte sig som en kyrka. Allt, ända till bjälkarna, var där täckt med skilderier i guld och färger, fast mörkt af rök.
Som han blef synlig i dörren, hälsades han af rop och ett hundratal lyfta händer. Här väntades han af sitt råd och de förnämsta, som voro delar af hans kropp. Det var ett nytt slag af män. De slöto sig omkring honom, arbetsamma, plikttrogna, myndiga, stolta öfver sina ämbeten. Lagmännen, som nu voro hans talmän och icke folkets, räknade på ett bord upp hans andel i indrifna böter. Fogdar och bryter kommo med räkenskaper öfver skatterna, och sändemän och andra utländska herrar skyndade fram för att möta riddarkonungen i Norden, den frejdade och fruktade.
Men längst ned vid dörren stod i kedjor en hvithårig gubbe, förkrossad, oigenkännelig, med hvassa drag och sammanbiten mun. Rocken var fläckig af mögel. Fuktig fängelsejord satt kvar under sandalerna. Det var den åldrige Algot Brynjulfsson, och kedjorna skallrade, medan han räckte fram ett bref.
