FOLKUNGATRÄDET
— Det är från min son Brynjulf, skarabispen — sade han med låg röst. — Gömd i ett kloster ber han dig förlåta all den skam vår släkt har dragit öfver dina lagar.
— Är det inte nog att Folke och hans Ingrid hittat en fristad bland de norska fjällen! — svarade Magnus och lade brefvet åt sidan. — Dina andra söner når jag.
— Dina forna lekbröder, dina ungdomsvänner…
Rösten svek den gamle, och bortvänd kröp han ihop i vrån med händerna framför ögonen.
Men en af vakterna sköt undan locket från en trälåda, som halft var fylld med kryddor, och lyfte upp ett hufvud.
— Här, gubbe, ser du hufvudet af Karl Algotsson, den gladaste af dina barn. Ännu är han lika rödaktigt mörklagd i skinnet.
Magnus ställde sig vid vindögat.
— Ångrade han sig, när han omsider blef gripen? — frågade han och såg blindt ut i luften.
— Nej, herre. Det var vid Lindö, som vi togo honom efter hans trotsande återkomst från
362
