FOLKUNGATRÄDET
Norge, och han sjöng en munter nidvisa om kung Kittelbotare, ända till dess…
Vakten gjorde ett hugg genom luften med handen.
Drottning Helvig hade tillbakadraget stannat uppe vid tronen, en bänklik uppbyggnad med trappsteg och små bågar och torn, spiror och korsblommor. Allt var guldbelagdt och öfversålladt med ädelstenar, och dynorna voro gulddragna med baldakin. I sin mörka dräkt märktes den tystlåtna drottningen knappt bredvid en sådan prakt. För att icke ägna hela sin uppmärksamhet och hyllning enbart åt Magnus, måste sändemännen påminnande hviska till hvarann: — Där kommer hans drottning.
När hon märkte, att Magnus dröjde vid vindögat, drog hon sig småningom ned genom salen, ända till dess hon stod bredvid honom. Kärlek lyste icke ur hennes lugna ögon, men väl en mild och fast önskan att lindra de plågor, som tärde honom. Slutligen fick hon honom med sig ut på den stora trappan. Nedanför fyllde vågorna luften med brus och stänk.
— De dödstankarna, hvad de göra allt förvändt och svart! — sade han och stödde fingrarna på hennes gördel. — Men en krigare,
