FOLKUNGATRÄDET
ju i det längsta för min sak, men nu! Hvart skulle jag gå? Mina forna undersåtar skulle kasta sten efter mig och rifva kläderna af mig. Nej. Jag har det bättre här. Murarna äro tjocka, och det är hvitt skinn för vindögat. Bara jag får behålla Luitgard. Och låt mig ibland som förr få sitta ute i borgarestugan. Den är åt solsidan.
— Jag skall säga till därom. Bara jag nu inte glömmer det, så mycket som jag har att styra med… Och mycket borde vi väl också ännu ha att tala om med hvarann. Svara mig på en sak, men helt och fullt. När du grubblar på ditt lif och på förflutna dagar, blir inte kvalet till sist så stort, att det vill spränga bröstet?
Valdemar låg ännu med nacken i Luitgards knä och såg upp i hvalfvet.
— Du glömmer något — svarade han. — Jag är en människa, som har frid med världen.
Magnus måste le.
— Vår saga är fullskrifven, Valdemar. Den ene kan inte längre rubba den andres öde. Men förstå mina ord. När det är mörkt… när du sitter ensam… Reser det sig inte syner och minnen omkring dig? Plågas du aldrig af samvetsångest?
