FOLKUNGATRÄDET
Valdemar slog med tofsen på sitt bälte. När han tappade den, tog han åter upp den och låg länge och tänkte.
— Kanske var jag för vänlig mot människorna. Däröfver rodnar jag ibland.
— Och det är allt, du har att säga? Du står för ditt och jag för mitt. Nu, broder, börjar jag förstå, hvarför Satan mister sin makt, när jag svarar: tag mig!
Det kom en glimt i Magnus' ögon, och tankspridd tömde han hornet till hälften.
— Ett mannaord intill döden — sade han och reste sig upp — det är en nyckel till himmelrikets port, till och med för två förtappade!
Han tog upp manteln, som hade glidit ned på bänken, och häktade den.
Det ringde redan till mässan, och hoftrampet på torget förkunnade, att hans riddare samlades.
Bländad af solskenet steg han ut i borgarestugan. Först småningom vande han sig att se. Han ställde sig vid det öppna vindögat, och de svartgrå flikarna fladdrade i draget.
Det tog aldrig något slut på den oupphörligt växande skaran. Det var landets hela ridderskap, hans edsvurna vakt, som han hade
