som slagit skepparen, och därför mist ena handen. Det var tjufvar, som snattat en måle malt eller ett förskinn och därför fått örat bortklippt Det var lagköpta hustrur, som varit sina husbönder otrogna, och därför fått näsan afskuren. Alla de lemlästade stackarna hade någon stympning att visa honom och berätta om, och några strödde jord på sitt hufvud.
— Har du ingen hjälp också för oss? — klagade de. — Ser du, vi strö mull öfver våra hjässor. Vi veta, att vi äro stora syndare. Vi äro inte mer än människor.
— Ni skola inte göra honom illa! — ropade de små vallkullorna och ryckte nyfiket i den pälskantade mössan eller trädde fingrarna genom hans lena hår. Den ena kysste honom på kinderna och slutligen på munnen.
— Han ser ju ut som en liten fatburspiga, som lefver på lingon och mjölk — sade hon. — Och hur skall han kunna springa hednadansen med oss kring påskelden i så mjuka sockor? De klampa ju inte.
Han lyftes i trängseln, så att han icke längre kände marken under fötterna. Lekaren tog fast om hans hand och böjde ut fingrarna och höll dem mot korset, som han hade släppt.
| 41 |
