golfvet låg där så tjockt täckt med enris och örtablad, att tyngsta järnmän kunde gå med ljudlösa steg.
Valdemar växte upp, och han var den enda af bröderna, som hade ärft den äldsta ättefadrens ljusa hår. Han hade också ärft mycket af hans lugna godmodighet och hans tycke för skogsmän och andra vilda sällar. Han älskade sitt rike som en bondeson sitt hemman, och han gick i en dröm och hörde bara fågelkvitter. Inga bördor tyngde honom heller, ty fadren bestämde om allt och utförde allt och tålde inga motsägelser. Han hämtade åt honom från Danmark Sofia, den mördade Erik Plogpennings dotter. Och som han själf ju var änkeman, tog han änkan efter mördaren och brodern konung Abel. De båda kvinnorna kysstes med kalla läppar, men vana att se galgar och stupstockar på hvar backe, spillde de inga öfverloppsord på det förflutna. — Måtte han finna mig fager! — Det var Sofias enda tanke, då hon red Valdemar till mötes. Och han fann henne också ganska frid och var glad åt att få sitta hemma i frustugan och icke längre behöfva ängslas för andra kvinnors skull.
Valdemar flyttade kring på olika gårdar allt
