hade hon världsliga skor, fullsatta med små gnistrande ädelstenar. Valdemar satt henne närmast, och på pallen framför sutto hans yngsta bröder, den tysta Erik och den runda Bengt, som redan var klädd i kyrkligt svart. Jarlen hade nu nästan alla de sina omkring sig. Han saknade blott den dotter, som han hade bortgifvit åt den norska konungens son, och junker Magnus, som var på Nyköpingshus och som han förgäfves hade väntat med de andra. Det grämde honom, men han gissade på de dåliga höstvägarna och ville icke förråda sin svaghet för honom genom att för hans skull uppskjuta kämpaleken.
Den öfriga bänken, som sträckte sig utefter hela banans längd, blef småningom fullsatt med Folkungar. Det tog tid, ty folkungagången var långsam och högtidlig, fast aldrig med blicken uppåt utan åt sidan och bakåt. De svarthåriga hade stora krokiga näsor, voro kullriga i ryggen, storordiga, bullriga och skrytsamma. De berättade om förgiftad mat, smällde med tungan, buro en mängd dolkar, kedjor och smycken och granna skrikande kläder. De rödhåriga däremot hade fräknig panna, framskjuten mage och talade bara om jordaköp. Eller också
52
