marken, fast hingsten grinade och stampade och försökte att resa sig. Men bakom honom kommo flera brynjeklädda ryttare, först två och två men sedan i sådant antal, att jarlen bestört utropade:
— Hvem i Sveriges land har ett sådant följe!
Antingen vinden nu kastade om eller luften kom i rörelse, därigenom att många i sin förvirring sprungo upp och grepo efter sina vapen, men liklukten från säckarna, som lågo kvarglömda under hasselbuskarna, spred sig hastigt, och med den följde också alla flugorna. De hängde sig i långa klasar kring ögonen på hästarna och satte sig på ansikten och händer. Det hjälpte hvarken att slå efter dem eller stryka med handskarna. De hopade sig så tätt, att många röda kappor blefvo alldeles mörka på axlarna. Juttas förskrämda blick tycktes säga: — Är detta Folkungarna? Hvarför kom jag hit?
En myckenhet allmoge var också samlad, men den stod längre bort, och det blef en stunds villrådig stillhet. Där hördes bara prasslet och klirrandet, när man torkade bort flugorna.
En häst med böljande och nästan släpande
| 57 |
