FOLKUNGATRÄDET
— Nå, det gjorde du!
Det såg ut, som försökte Algot Brynjulfsson att gömma sitt ansikte för lampskenet. De två vecken på sidorna om munnen — alltid rörliga och darrande med ett uttryck både af nästan försmädlig listighet och oändlig seghet — blefvo djupa som urgräfda i trä.
— Det sitter något doft kval i ditt bröst, Magnus, någon ohygglig hemlighet — sade han sakta. — Var uppriktig mot din gamla lärmästare från fordom.
Magnus teg, men han kunde icke uthärda den tystnad, som han själf hade begynt.
— Du frågar! Visste jag bara själf svaret — sade han slutligen. — Tror du på mig? Ni ha småningom alla blifvit så olika mot förr. Så fort jag kommer in, börja ni att hviska.
— Förbehållsam man går alltid bland nyfikna.
— Förbehållsam man har tid att tänka, och jag vill fostra både mig själf och mina män till sanna riddare.
— De ädlaste lifsmål kan du hänga upp för dig med lika stadig arm som en annan sin sköld på väggen. Ingen talar så gärna ädelt som du. Hvar du hittar en fackla, sätter du
68
