FOLKUNGATRÄDET
svarta hårflätor. Det var Gistre Härjanson, lekaren.
— Judaspengarna! — hviskade han. — Fort! Någon kan komma.
Magnus rörde sig icke ur fläcken. Då sträckte lekaren handen ännu längre in.
— Inte sant — frågade han — du är nöjd med mig? Jag har gjort min sak bra? Bättre hingst hade ingen kunnat skaffa dig. Men så fick jag också söka fem hela veckor. Och det gjorde ondt i ryggen att sedan oupphörligt krypa in i stallet genom gödselluckan för att smussla undan hafren från Valdemars häst och lägga den för din. Med ett sådant djur kunde du ha ridit omkull stenstolpar.
— Usling! — gnisslade Magnus mellan tänderna, men rösten vid dörren fortsatte att skrika fram sin hviskning.
— Och kvinnorna, herre, så de skrattade nyss! Jag menar ammorna och kvinnorna af folket. Och några af de förnäma. Alla de där, som annars brukade rycka på axlarna åt den fula junker Måns. Nu tycka de nog, att du borde vara rikets husbonde… Usling, säger du? Omhulda mig, så blir jag en god människa. Och då kan jag tiga. Du hade så
70
