5.
I den kungliga sofstugan hade vaxljusen blifvit tända, och de brända kryddorna spridde en söfvande doft. Den tömda påsen låg ännu kvar i enriset nedanför härden. Hastigt och oöfverlagdt gick Jutta fram till Valdemar. Alltid var hon i hänryckning öfver något, antingen det var kvällssången från ett kloster eller hornsmattret från en ryttarskara. Hon var en sträng, på hvilken hvar vind spelade. Vågglittret kring de danska öarna hade stannat i hennes ljusa ögon, och allt vackert, en sten i en ring eller ett blomsterklädt altare, lockade henne att stanna och beundra. Hennes späda lilla varelse kunde hela timmen gömma sig på knä under nunneslöjan, men nästa timme stod hon lika orörlig med slöjan i handen och lyddes till en lekares kärleksvisa.
