FOLKUNGATRÄDET
det fanns ingenting annat än han och hon och månen.
— Talar du lika lättfärdigt till alla kvinnor? — frågade hon. — Det sägs så.
— Jag lyfter af stålhufvan, när jag talar med kvinnor, så att de skola se, att de ha en man framför sig. Förställning, det kan ingen beskylla kung Valdemar för.
Hon drog sig litet baklänges, men såg lugnt på hans ansikte. Hon tyckte, att hon nu först riktigt märkte, hur friskt och frimodigt det var, när det nästan med sin naturliga färg lyste fram genom det tunna ljuset.
— Och din broder? Lyfter han också af stålhufvan?
— Finns det då i afton ingenting annat att tala om? Jag börjar bli afundsjuk. Hvarför fråga alla så envist om honom?
— Förmodligen därför att han är så svår att bli klok på. Det är ändå en ståtlig man.
— Broder Måns? Nå, måhända. — Valdemar bröt loss en flisa från det skäggiga belätet och kastade den ut i dimhafvet som i väntan att få se den flyta. — Han bugar alltid, när han talar med kvinnor, men han bryr sig inte om dem.
78
